Jag är Hanna.

En naturälskande, jordbunden, barfota och strulig varelse med skaparklåda.

Jag föddes 1985 i en liten by i Västernorrland. Hela min barndom ligger i ett sagoskimmer, i skogen och vid vattnet. Min pappa var rövarhövding - stark som ett spann oxar och klok som en bok. Han flög upp i trädtopparna för några år sedan men sitter djupare än någonsin i mig, en närvaro och påminnelse om min egen kraft, det som gör min stam stark och mina rötter djupa. Allt viktigt jag är är jag tack vare min far, trygg, stark och med händer som måste skapa för att inte falla av.

Min mamma var den som satte pennor och penslar i nävarna på mig och såg till att jag alltid hade fyrbenta vänner med varma nosar och mular mot min kind. Hon lät mig växa upp på rygg i gräset bland hästarna, i ladan bland fåren och hönsen, längs en liten stig med en liten gris i koppel, med stora hundar vid min sida, katter under mina filtar, vid foten av ett berg med skogen runt hörnet. Nog har det hänt mycket knasigt sedan jag tultade runt i det där skimret, men skapandet har varit konstant.

Jag har gjort konst så långt tillbaka jag kan minnas. 

Mitt skapande är till stor del meditativt men samtidigt på något vis lite maniskt. Det är en lugn och fridfull process men den är absolut tvungen och nödvändig, jag kan omöjligt värja mig ifrån den. Som om jag vore rädd att hjärtat skulle sluta slå ifall jag inte hela tiden får tillföra något nytt.

De senaste åren har jag målat främst på djurkranium, tomma skal av älg som jag hittar i skogen och försöker säga förlåt till med hjälp av färg.

Mellan skallarna målar jag på vad som helst. Tavlor förstås men gärna också gamla prylar jag hittar och fattar tycke för. Nån trälåda, ett litet bord. Sånt som riskerar att tappas bort.

Det är egentligen inte så mycket jag måste göra men jag måste verkligen göra det. Jag håller pennan emot papperet och låter det rinna ut bara, ett tappert försök att skapa ordning som oftast går för långt. Symmetrin ger mig inre balans men jag kan ofta inte sluta förrän ytan är så sprängfylld av den där symmetrin att jag har svårt att fästa blicken på den.

När jag fick en tatueringsnål i handen och skapade den första (inte jättefina, det ska erkännas!) lilla cirkeln av bläck på mitt eget ben föll en massa grejer på plats. Det blev både logiskt och rimligt samtidigt som det var himlastormande omskakande och pirrigt spännande.

Jag drabbades av det, älskade det, hade inget annat val än att säga upp mig och fokusera på det här.

Det är något alldeles vansinnigt märkvärdigt i att få lägga min konst under huden på andra människor. 

Det är egentligen bara kärlek alltihop, det har det varit hela tiden.

Och nu i bläckform.

Gaia Tatau

Av vad som tidigare var ett garage i källarplan på mitt hus har jag

skapat ett skönt grönt litet krypin som jag kallar Gaia Tatau.

Allt tatueringsmaterial jag använder i studion är veganskt och jag väljer produkter som gör så liten åverkan på mamma jord som möjligt men som samtidigt ger dig som kund de bästa förutsättningarna för en lyckad tatuering. 

Här rullar en skön spellista tyst i bakgrunden och rummet doftar svagt av Palo Santo.

Jag bokar alltid in mina kunder med nog marginal för att det ska finnas gott om rum för pauser ifall så skulle önskas, och så att ingen behöver sitta och vänta på sin tur.

Den tid jag avsatt för dig är bara din.

Jag har öppet helt efter eget tycke och smak, så kan du bara på kvällstid går kvällstid oftast att ordna, och jag har även några helgtider ifall det skulle behövas.

Studion är inte öppen för spontana besök (av respekt för mina inbokade kunder), så hör av dig i förväg ifall du vill komma förbi och hälsa på.

Välkommen!